Krokodilen

Krokodilens leende

Det var tyst den dagen, då mannen kom. Som om djungelns djur förstummades av skräck. Precis som hon själv.
Meelai hade aldrig sett en så stor bil förut. Lerig var den, smutsig och väldig. Dess dån överröstade. Fåglarna stillnade. Samtal avbröts mitt i meningar.
När mannen stängde av motorn var alla redan där. Stod i en ring och väntade.
Han kunde hjälpa dem, sa han. Han kunde ge flickorna arbeten. Rika familjer i stan behövde hembiträden. Så mycket förstod Meelai, fast han talade thai. Hon slog ner blicken när hans granskande ögon svepte över byborna.
Era flickor ser starka och friska ut, sa han. Han kunde tänka sig att betala förskott på deras lön. Tiotusen baht per flicka.
Tiotusen baht. En hel förmögenhet. Meelai flämtade till och sneglade på sin far. Han lyssnade intresserat, trots att hans ögon var röda och dimmiga.
Meelai drog sig sakta bakåt, gled in bakom sin mor och tog två av småsyskonen i handen. Mannen talade fortare nu. Hon förstod inte längre. Hon ville gå därifrån, men stod kvar. Vågade inget annat.

Hon gömde sig i hyddans dunkel. Utanför, under bambutaket på verandan, satt mannen och hennes far. Hon hörde deras röster, mannens ivrig och påstridig, pappans loj och undfallande. Det brådskade, sa mannen.
Meelai klamrade sig fast vid sin mor.
- Jag vill inte åka härifrån!
Silvermynten på moderns huvudbonad klirrade när hon sakta skakade på huvudet. Ömt strök hon sin dotter över håret.

När de lämnade byn sjöng fåglarna igen. En gris var nära att bli överkörd och skriade hjärtskärande. Mannen svor och gasade, styrde med ryckiga rörelser.
Småbarnen sprang efter bilen så länge de orkade, vilt viftande och tjoande. Hon vände sig om och vinkade tafatt. Vad ska det bli av dem, när inte jag tar hand om dem längre? Och mamma?
Meelai förstod att hon var gammal nog att arbeta och hjälpa sina föräldrar. De flesta i hennes ålder hade redan åkt till stan. Men hon hade stannat, för att hjälpa till hemma. Med odlingarna och barnen. Det var tungt för hennes mor att sköta alla sysslor själv.
Hur många grisar kan man köpa för tiotusen baht? Räcker det till en vattenbuffel? Var de rika nu, tack vare henne? Eller skulle hennes far gå över gränsen till Burma ikväll och köpa opium för alltihop? Meelai räknade på fingrarna. En full pipa kostade femtio baht. Det blev tvåhundra pipor. Nej, det kan han inte göra.
Snart skulle hon komma hem med ännu mer pengar. Hon kramade sin väska hårt. Den sprakade av färger. Meelai hade gjort den själv, vävt långa band och sytt ihop. Vävt och sytt.

Sakta slingrade sig bilen ner för berget. Under regnperioden gick det inte alls att köra här. Då tog det nästan en hel dag att gå ner till stora vägen. Meelai fick anstränga sig för att inte falla omkull. Två gånger slog hon huvudet hårt i sidan.
Mannen vände sig om och sa någonting. Meelai stirrade stint i golvet och svarade inte. Hon var inte van vid att prata med främlingar.
Efter det tog han ingen notis om henne.
De skulle till Mae Sai, hade hennes far sagt. Mae Sai var staden närmast byn. Den enda stad Meelai någonsin varit i. Hon visste att det inte var långt kvar, när de nådde stora vägen. Men mannen svängde till höger istället för vänster.

Meelai ville säga att han körde fel, men tordes inte.

Tillbaka

Skapad 2004-11-23 || Uppdaterad 2017-02-28
http://www.jalakas.se/ Version 1.1 || Copyright © Inger Jalakas || Foto: Elisabeth Ohlson Wallin || Webb CS Design