Sinne utan svek

Sinne utan svek

Lyckvikens lilla kyrka låg på en höjd. När de blyinfattade fönstren exploderade och långa eldstungor slog ut i natten syntes skenet över hela bygden.
Ett rådjur som betade i skogsbrynet ryckte till och flydde in bland träden. Några kråkor flög skränande upp från en åker. En räv återvände till sin lya. Men människorna sov tryggt vidare.
Alla, utom lantbrukare Elof Andersson som hade stigit upp för att kasta vatten. Dagtid brukade han gå runt knuten, men så här dags hade han för vana att lätta på trycket från farstubron.
Klockan var fem och trettiosju på morgonen. Solen skulle gå upp om en timme, men mörkret var kompakt. Tunga regnmoln dolde effektivt varje antydan till gryning.
Vinden hade ökat till kuling under natten. Den tjöt runt Elof Anderssons hus när han stack fötterna i träskorna och klev ut. Han drog handen genom det glesa, grå håret och ställde sig i position.
Precis då small det.
Ett ögonblick fastnade Elof med munnen halvöppen och högerhanden på väg mot pyjamasbyxorna. Sedan skyndande han in till telefonen. Den välbevarade medeltidskyrkan var hans och hela bygdens stolthet.
Brandkåren från Marstrand var på plats med släckbil och tankbil arton minuter efter larmet. Bilarna från Kungälv kom några minuter senare. Objektivt sett var det snabbt. Ändå hade det förflutit alldeles för lång tid.
När brandmännen började bekämpa elden hade den redan förtärt altartavlan med de snidade träfigurerna från fjortonhundratalet. Den hade fått fäste i ängeln med lagens tavlor och sökt sig vidare till Jesu apostlar. Slutligen nådde den fram till jungfru Maria.
Och kvinnan på golvet framför altaret.
Då var hettan så stark att de sista mänskliga dragen i hennes nyss så levande ansikte smälte samman och förintades.

Tillbaka

Skapad 2004-11-23 || Uppdaterad 2017-02-28
http://www.jalakas.se/ Version 1.1 || Copyright © Inger Jalakas || Foto: Elisabeth Ohlson Wallin || Webb CS Design