ÐÏࡱá>þÿ npþÿÿÿmÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿÿì¥Á‡bð¿jbjbÐÐ0*h²h²ÿÿÿÿÿÿˆ8888888¢     ¢ñ¶>>>>>>>>hjjjjjj,§Rù`–8>>>>>–h88>>«hhh>r8>8>hhL4€"8888>hhh88h2 X{œÈ °¸hhÁ0ñhYhYhh8¢¢„ & 䢢&  Böcker
Sexochkarlek

Sex, kärlek och Aspergers syndrom

Det börjar redan i puberteten. Medan klasskamraterna får något konstigt i blicken när de tittar på en speciell person, står aspergarna som levande frågetecken och undrar vad som pågår. Om de inte kände sig annorlunda förut, gör de det nu.

Orsaken är att de nurotypiska tonåringarnas könshormoner börjat svalla. När deras kroppar utvecklas vaknar även de romantiska och erotiska känslorna. De är i fas med sig själva. Det är inte aspergare.

Intellektuellt brukar tonåringar med AS befinna sig långt före sina jämnåriga, och kroppen utvecklas ju som alla andras. Men känslolivet slumrar oftast ett tag till.

Kristina, 25 år, undrade vad klasskamraterna höll på med i högstadiet:

”De kom med en massa nya grejer. De började dricka och pratade om hur man skulle veta om man var ihop med någon. Jag hade ingen aning om var de hittade den kunskapen.

Jag blev aldrig bjuden på deras fester, men det var inte så att jag brydde mig. Jag tyckte de var korkade. Jag ville inte vara med i deras gäng. Jag ville vara utanför.

Jag hade lättare för mig i skolan. Om de inte förstod något som läraren sa, tänkte jag att de var allmänt dummare än jag. Jag hade inte grepp om att det var skillnader på olika begåvningar. Fattar de inte det jag fattar, så är ju jag smartare än de.”

Tonåren är en omvälvande tid. Man utvecklas kroppsligt, men också intellektuellt och emotionellt. Många av dessa omvälvningar sker snabbt. Det är svårt att hänga med. Man känner inte igen sin egen kropp, tankarna är kaotiska och känslorna svallar. Hela ens liv är plötsligt allmänt förvirrande. Ännu mer förvirrande är det om man har Aspergers syndrom och inte är i takt med sina jämnåriga.

Under tonåren är man dessutom extra känslig för vad andra tycker om en. Att inte passa in kan vara förödande för självförtroendet. Många aspergare väljer att dra sig undan och isolera sig istället för att försöka umgås med jämnåriga. De flyr in i något specialintresse eller umgås med vuxna som de kan ha intellektuellt utbyte av.

Kanske försöker de vara som andra men det blir bara fel, gång på gång. Så här berättar Lina, 26 år:

”När jag gick i sjuan förstod jag plötsligt att det är normalt att ha vänner. Så jag tänkte att jag skulle gå med i ett gäng. Jag kollade in de coola tjejerna i klassen och bestämde mig för att jag skulle vara med dem. På rasten gick jag och ställde mig bredvid dem. Det var ingen som pratade med mig, men jag tänkte att vissa som står där säger inte heller så mycket så jag bara stod kvar. Sedan började de gå och då gick jag med.

Det visade sig att de skulle hem till en av tjejerna. När jag stod där på tröskeln och alla gick in tänkte jag: ’Hjälp, vad har jag gjort? Jag kan nu inte med att gå in till någon jag inte känner.’

Men jag kunde inte gå därifrån heller. Så jag bara stod där på tröskeln. De hade ignorerat mig totalt. De kände ju varandra, de var ju kompisar.

Alla andra gick in, vände sig om och tittade på mig. Ingen sa något. Det kändes obehagligt men jag förstod inte varför. Jag tänkte att alla hänger ju i klunga. Nu gör jag det, men något är fel. Vad är det som är fel? Jag står ju här med dem.

Till slut förbarmade sig en av tjejerna över mig och frågade om jag inte skulle komma in. Då gick jag in och satte mig i en soffa, hopkrupen med benen uppdragna. Det var väldigt obekvämt.

Efteråt analyserade jag situationen och kom fram till att den var väldigt konstig. Men då förstod jag ingenting, det kändes bara jobbigt. Jag visste inte vad jag skulle säga till dem och de visste väl inte vad de skulle säga till mig. Jag satt där och teg tills lunchrasten var slut och vi gick tillbaka. Sedan fryste de ut mig och vi blev aldrig kompisar.

Nu förstår jag det pinsamma i situationen, men då ledde det ena till det andra. Ingen hade berättat för mig vad som menas med att ha vänner. Jag ville bara komma till skolan och skaffa mig kompisar. Jag ville inte vara impopulär och utanför.

Sedan blev jag mobbad av en annan tjej, som slog mig. Då bytte jag skola. Det var fruktansvärt. Det är sådant som händer när man har AS. Det borde vara lag på att den här diagnosen upptäcks i tidig ålder så man får hjälp.”

Tillbaka

Skapad 2004-11-23 || Uppdaterad 2017-02-28
http://www.jalakas.se/ Version 1.1 || Copyright © Inger Jalakas || Foto: Elisabeth Ohlson Wallin || Webb CS Design