Utbränd

Från utbränd till nytänd

Utbränd? Jag! Inte alls. Jag är bara en aning överansträngd. Just nu. Det har varit lite mycket på sistone. Men bara jag blir klar med (fyll i valfri aktivitet) så lugnar det ner sig.
Vad säger du? Vill du sjukskriva mig? Nej, nej. Det går inte. Det har jag absolut inte tid med.

Känns resonemanget igen? Trodde väl det. Urtypen för en utbränd är nämligen en människa som brinner, för sitt jobb, för sin familj, för andra människor. Hon eller han är bra på att ta hand om andra men usel på att ta hand om sig själv.
Men, invänder du, eldsjälar har väl alltid funnits. Varför faller folk som käglor just nu?
Tja, kanske för att samhället, arbetsplatserna och familjelivet har förändrats så mycket, så snabbt.
Den amerikanska psykologen Christina Maslach, som myntade begreppet utbrändhet på åttiotalet, menar att situationen var densamma vid förra sekelskiftet. Då var det industrialiseringen som revolutionerade samhället. Många människor kände sig som om de var del av en stor maskin. En maskin som snurrade i sin egen takt, opåverkbar.
Denna kollektiva känsla ledde till en del nya sjukdomar, vilka döptes till neuroasteni. Symtomen var påfallande lika dagens stressrelaterade sjukdomar.
Nu befinner vi oss alltså mitt inne i en ny revolution. Nittonhundratalets industrisamhälle håller på att omvandlas till, ja vadå? Somliga kallar det informationssamhälle. Det kanske är korrekt. Åtminstone översköljs vi av information i en aldrig sinande ström. Minsta barn måste lära sig sovra. Eller drunkna.
Utan att överdriva kan man också säga att vi lever i ett prylsamhälle. Våra hem har successivt belamrats med fantastiska tekniska prylar som ska förenkla och förgylla tillvaron. Fast förfärligt många (till exempel jag) har aldrig tid och kraft att lära sig hur de fungerar. Handen på hjärtat, kan du förprogrammera videon? Eller fixa datorn när den hakar upp sig?
Vårt samhälle präglas också av valmöjligheter. Ingenting är längre givet. Vare sig vi vill eller inte tvingas vi ständigt välja, inte bara partner, yrke, bostadsort och andra väsentligheter. Utan även vem som ska administrera telefonsamtalen, fylla elledningarna, förvalta pensionspengarna och annat trams som stjäl vår dyrbara tid.
Sammantaget är detta synnerligen stressande. Den bästa beteckningen på det nya tjugohundratalet är nog inte informationssamhälle, utan stressamhälle. Tid har blivit en bristvara.
I min värld är det i alla fall så att ingen verkar hinna någonting längre. Tiden bara rusar iväg. Knappt är semestern slut förrän det lackar mot jul. Och inte hann man med att göra allt det där man föresatt sig.
Den nya tekniken skulle ju spara tid åt oss, men resultatet har blivit det motsatta. Jag känner inte någon som säger sig ha fått MER fri tid sedan de skaffade dator. Eller mobiltelefon.
Mobiltelefonerna är ett kapitel för sig. Okej, jag vet. Jag är gammal och grinig och har varit skeptisk till teknikutvecklingen från färgteven och framåt.
Ofta har jag varit tvungen att medge att jag haft fel. Färgteve är faktiskt inte så dumt. Inte mobiltelefon heller, om den används med förnuft. Det går faktiskt att stänga av den. Man måste inte vara nåbar jämt. Så viktigt är det sällan att man behöver gå omkring på gatorna och prata rätt ut i luften som en byfåne.
Överhuvudtaget är telefoner stressframkallande. När det ringer svarar vi, oavsett vad vi håller på med. Alltså avbryter vi samtalet med en annan människa, den intressanta tankegången, eller den spännande boken, mitt i en mening. Följden blir att tillvaron styckas sönder.
Härom kvällen gjorde jag en tavla av gamla filmstjärnor, som till min lycka återfanns på mammas vind när hon röjde. På baksidan av en Tony Curtis stod ett namn stämplat: Gunnar Norberg, Lyrestad, tel 67. Nej, resten av numret fattades inte. Det var tvåsiffrigt, då, i början av 60-talet i ett litet samhälle i Västergötland.
Telefonen var av bakelit och fanns i ett exemplar, företrädesvis i hallen. Mobiltelefoner fanns inte ens i fantasin.
Var vi lyckligare då? Inte nödvändigtvis, men definitivt mindre stressade.

Tillbaka

Skapad 2004-11-23 || Uppdaterad 2017-02-28
http://www.jalakas.se/ Version 1.1 || Copyright © Inger Jalakas || Foto: Elisabeth Ohlson Wallin || Webb CS Design